Mooone
Ensam kvar står jag där vinden har släpat sina sulor mot marken.
Tystnaden efter att livets skugga håller andan gör mig yr och illamående.
Lejda torpeder åker bergodalbana i mina lungor.
Jag skriver namnet på dig i en vattenpöl, och med små lätta penseldrag gör jag färgglada bokstäver i cirklar av oljan som runnit ut.
PLÖTSLIGT slår syret tillbaks innom mig, som en överskakad läskeblask.
Mina senaste 28 timmar publiceras med fet stil under mina grågröna poletter.
Jag börjar få tillbaks min framtid och sugröret där mitt syre paserat in, vidgas i takt med mina hjärtslag.
Handen runt min hals börjar sakta tina, och mina kinder låter lite färg pasera in och skiftar från blå till röd.
Den svarta kostymen ska av, lockets ska foseras bort och låta ljuset tränga in.
Hålet ska fyllas igen och tårarna sparas.
Nu är jag inte längre en astrounaut.
