Stjärnor av Vackert.
Vackert!
Fenomenala inslag av bittra slut. Tänk om vi skulle vakna där tiden har tagit en vätskepaus. Skulle det vara som att hoppa på månen? Släppa greppet om moderjord och spela fia med knuff mot tyngdlagen.
Upp blir ner och höger blir fel. Kastar mina tärningar och lever på hoppet.
2+2 blir 4
Räknar prickarna omigen. Men inser att jag tappar greppet om min spelplan och svävar ut och låter mörkret svälja mig.
Sluter mina torra ögon och tänker mig tillbaks på den platts där värden var en enda stor lekplatts och problemen stora som legobitar.
Dom gula prickarna växer i mina ögon, dom bränner mig lätt på utsidan medans avståndet krymper.
En droppe tvivel rinner ner längs stuprören runt min panna.
Tänker tillbaks.
Jag stog där en gång frusen fast, men få minnen i min bakficka, lät gravitationen krama mina leder. Tittade upp och räknade er på mina fingrar, och medans jag la mig ner bland minusgraderna för att forma en snöängel, kände jag en saknad.
